Den gröna teorin
Arise Amazons 2.0
Pandemin hade hållit kulturlivet i ett järngrepp och försatt dess skapare i ett tillstånd av sorg, frustration och djup orättvisa. Inställda föreställningar, avbrutna anställningar, påtvingade karriärbyten, ekonomiska förluster och en lång period utan konstnärliga möten hade lämnat många konstnärer och publik desorienterade och utmattade. Det fanns ett kollektivt trauma i kroppen, men få platser där detta trauma kunde erkännas, delas och bearbetas tillsammans.
Ur denna erfarenhet växte behovet av sorg. Inte som ett privat tillstånd, utan som en gemensam handling. Det inställda verket Arise Amazons 2.0 – den gröna teorin transformerades därför till ett kollektivt post-traumatiskt konstverk, med sorg och förlust som centrala drivkrafter. I stället för att försöka gå vidare för snabbt, eller att producera nytt utan att stanna upp, valde vi att skapa en plats där det som gått förlorat fick begravas. Ett verk som tog sorgen på allvar, som lät den ta plats, kropp och tid.
Det konstnärliga arbetet tog form som en öppen sorgeceremoni i naturen, där deltagare bjöds in att sörja tillsammans. Sorgen sågs inte som något som skulle lösas eller lindras, utan som en nödvändig passage. För att något nytt skulle kunna födas fram behövde det gamla först få dö. Tårarna betraktades som regn – inte som svaghet, utan som en livgivande kraft som kunde göra jorden, och de kroppar som bar oss, fruktbara igen.
Verket utvecklades som ett kollektivt sorgearbete där konstnärer, publik och plats vävdes samman. I naturens famn skapades ett tillfälligt rum för omsorg, närvaro och långsamhet. Deltagarna fick tillåtelse att gråta, längta, vila och mötas utan krav på prestation. Här kunde nya trådar långsamt börja spinnas – relationella, konstnärliga och mänskliga. Likt koltrastens sång efter regnet ställdes frågan om sorgen, när den fick klinga färdigt, kunde leda oss tillbaka till hjärtats sång. Om tårarna kunde bära oss mot nya sätt att resa oss, och så småningom mot nya äventyr bortom den kulturella krasch som pandemin orsakat.
Den performativa strukturen tog form som en vandring in i skogen, där deltagarna rörde sig genom olika konstnärliga uttryck och processer. Skogen fungerade som dramaturg och regissör, snarare än som scenografi. Den mänskliga kroppen placerades inte i centrum, utan som en del av ett större ekologiskt sammanhang. Vandringen möjliggjorde ett friare uttryck för hela känsloregistret, i samklang med andra levande varelser.
Längs vägen mötte deltagarna olika konstnärliga praktiker som alla på sina egna sätt bearbetade pandemins efterverkningar. Opera klingade mellan träden, poesi från stammarna viskade om förlust och längtan, cirkus utspelade sig högt uppe i trädkronorna och dans tog plats i mossan under fötterna. Kroppen tilläts bli både sårbar och kraftfull, både tyngd och rörelse.
Ett trans-human drag SPA uppstod som en plats för transformation och lek, där identitet och form fick lösas upp och omskapas. Enhörningars varsel och mytiska figurer trädde fram som bärare av budskap bortom det rationella språket. Allt detta ackompanjerades av vilda kvinnors sång som steg fram ur skogen och långsamt byggdes upp till ett ceremoniellt crescendo.
Det konstnärliga uttrycket rörde sig mellan det intima och det storskaliga, mellan det sårbara och det extatiska. Magi var inte ett estetiskt lager, utan ett sätt att benämna det som uppstod i mötet mellan kroppar, plats och gemensam intention. Verket var analogt, långsamt och platsbundet – ett medvetet motstånd mot digital utmattning och isolering.
Sorgeceremonin fungerade som ett tillfälligt samhälle, där andra värden än effektivitet och produktivitet fick styra. Tystnad var lika viktig som ljud. Stillhet lika betydelsefull som rörelse. Genom att ge sorgen en kroppslig och kollektiv form skapades en erfarenhet av att inte vara ensam i det som gjort ont.
I efterhand framstod verket som en form av relationell återställning. Inte en återgång till hur det varit, utan ett försök att lyssna in vad som behövde förändras. Genom ritual, performance och deltagande praktik öppnades ett utrymme där konst kunde fungera som gemensam sorgbearbetning och som förberedelse för något ännu okänt.
Karin Victorin och Rebecca Tiger hälsar er välkommna once again to the world of the Amazons…